Ångesten slår vi iväg med ett baseballträ
Jag är stark nu mässar jag i mitt huvud när jag sitter och spär på min ångest med anorexibloggar. Jag hatar att läsa dom men ändå trillar jag dit. Trillar dit och minns när jag själv skrev om ångesten efter en dag med 400 kalorier. Hah. Idag har jag ätit 2400 kalorier, har ett fungerande hjärta, en kropp som orkar, en kropp som man inte sticker sig på, en kropp som har färg, hår som sitter fast på huvudet och inga fjun över hela kroppen, jag har ett liv, en pojkvän och vänner jag orkar träffa.
Men ingen som inte varit i helvetet och vänt kan förstå att man kan sakna svält lyckan. Att känna sig ren, fin och lyckad.
Oj vad nostalgisk man kan bli. Det är vrickat. Att sakna ett tillstånd av halvdödhet när man dessumtom hade en helvetes resa därifrån.
Alltså ska jag hålla käften stängd nu och vara stolt och klad över att jag lever och är där jag är.
och klicka ned dom där förbannade proana bloggarna nu.
